Nedan skriver en man född på femtiotalet om några av skillnaderna mellan hans barndoms-Sverige och dagens multikulti-nation, som han upplevt förändringen.
En tillbakablick och jämförelse av vad som varit och vad som är blir en hisnande upplevelse. För mig som är född i början av 50-talet är det som att komma till en annan planet. Vi kan börja med kärnfamiljen som numera väcker vämjelse hos politiker, och även hos de yngre generationerna.
De senare kan väl inte lastas för sitt oförstånd då etablissemanget har lagt ner stora resurser att hjärntvätta redan i ung ålder. Kärnfamiljen är grundstenen i en trygg uppväxt, en mamma och inte två, en pappa och inte två, och så vidare .
När man kom hem från skolan fanns mamma där, om inte så fanns granntanten. Det fanns så kallade nyckelbarn, föräldrarna var skilda och då fick man en nyckel runt halsen, kanske inte det bästa men ingen har heller sagt att allt var perfekt. Till försvar kan sägas att ingen hade oron att barnet skulle bli misshandlat eller våldtaget av ljusskygga personer som inte var anpassade till samhället. De satt förhoppningsvis inom lås och bom. Nej, det var väl främst att barnet skulle krossa ett fönster eller hälla ärtor i trappen.
Kriminaliteten tål väl knappast en jämförelse. Det är ingen slump att Astrid Lindgrens skurkar heter Knorrhane och Ruskprick, det var precis så det var. En bov, som vi kallade dom, var inte farlig i den bemärkelsen som de är nu. Många sa sig känna en bov och historierna var talrika om hur många cyklar de stulit, hur mycket hembränt de sålt eller om man ville vara riktigt populär så kände man en juveltjuv. Vem vill känna en ”bov” i dessa dagar? Någon? Nej, trodde väl inte det, några ”bovar” har vi inte längre utan nu har vi kriminella gangstrar.
Nuförtiden kan vi inte släppa ut våra ungdomar utan att känna en stor och befogad oro för att de skall råka ut för de värsta påhopp av den enkla, men helt absurda, anledningen att de är svenskar. Vid ett tillfälle på 60-talet sov jag på en bänk vid Mariatorget då sista tunnelbanan gått, då som nu ingen vidare idé. Då var frågan om man blev förkyld eller om en utesovare försökte vigga en cigg. Vilket man tyckte var tillräckligt obehagligt. Nu är frågan om man överhuvudtaget skulle överleva…
Det jag minns av tidningsrubriker är de så kallade sommarmorden. Ett mord om året på en ung flicka då någon dåre rymt från någon institution eller liknande. Hela samhället engagerades, döttrarna låstes in och det pratades vid köksborden.Vi kunde väl aldrig föreställa oss att mord skulle bli vardagsmat och bli till notiser. Gruppvåldtäkter är en ny företeelse. Det är något som förekommer i krig och det har vi ju inte haft på 200 år. Eller?
Svenskheten hade vi inga problem med. Vi fick tidigt lära att Sverige var en nation att vara stolt över och svensk historia tragglades flitigt i skolorna. Vissa av oss var intresserade medan andra inte var det, som brukligt är. Vi trodde ju inte heller att historien skulle tas ifrån oss. Att våra kungar som vi fått lära oss att tacka för att Sverige överhuvudtaget existerar, inom några årtionden skulle skymfas å det grövsta. Det kunde vi väl aldrig drömma om när läxan stod oss upp i halsen. Min historielärare roterar i sin grav.
Vi hade en samhörighetskänsla. Vi var svenskar. Levde i enlighet med svenska traditioner och värderingar och uppskattade det kanske inte till fullo, då det var en självklarhet. Nu får vi kämpa för att behålla vår kultur och våra värderingar.
Ateist, hedning eller troende spelar ingen roll vi måste visa vår ståndpunkt. Det är den svenska lutherska kyrkan som är grunden för våra värderingar. För andra påträngande krafter som har ambitionen att ta över så blir det så mycket enklare när vi inte inser värdet av att skydda vår ”religion”, alltså traditioner, vår historia, kultur och identitet. Det finns präster med våra åsikter och värderingar, framtidens biskopar får vi hoppas…
Att förmedla känslan och atmosfären av ett svenskt samhälle utan massinvandring till yngre generationer är inte lätt. Har man aldrig upplevt det vet man inte heller vad man saknar. Min generation har inte skrikit högst eller stått på barrikaderna mot invandring och samhällsförfall av den enkla anledningen att vi har alltför länge känt oss obestridda som svenskar.
Nu är det annorlunda när generationer efter oss sväljer hela kakan och bidrar till ett mångkulturellt samhälle. Fler och fler i min ”årskull”, känner mer och mer ett ansvar att rätta till de obeskrivliga dåraktigheter som politiker och journalister arbetar i sitt anletes svett för att banka in i generation efter generation. Det har gått långt, kanske för långt men allt går att förändra med tålamod och dedikation.
Nu blev det mycket behandlat på en och samma gång. Mer saker skulle jag vilja detaljera men det kanske jag kan återkomma med en annan gång.
En gammal sliten klyscha som ”allt var bättre förr”, kanske kan ersättas med ”allt av värde var bättre förr”.
Med hopp om nationellt tillfrisknande.
Hälsningar, Grimjaur.
Den 12 december tänder vi våra facklor i vintermörkret i Salem för tionde gången.